Första gången jag träffade Honey var när jag provred henne. Jag och mor tog en roadtrip över dagen ner till Vetlanda, där en rätt tunn och lurvig liten fröken väntade i hagen. Provridningen började med att vi red ut ihop med ett annat ekipage, och med ett fröken både hoppade och for och stod på bakbenen innan vi ens kommit iväg. Hej och hå. Men vi tog oss trots det framåt, och när vi efter en stund bytte så ett jag och Honey gick först blev det som en annan häst! Öronen åkte fram och hon fick klipp i steget - framåt marsch! Väl tillbaka vid stallet red jag henne solo i en hage en stund, men vid det laget var hon trött och snön var inte på vår sida så det blev lite vad det blev. Efter den där provritten hade min mor sina tvivel, men jag fastnade iaf för den där osäkra lilla hästen och vår resa började. Jag hade den bästa mentor jag kunde ha, och det var nog tur för de första månaderna var inte lätta. Fröken pendlade mellan att inte gå alls (vi kunde backa åtskilliga hundra meter för att komma ut...), och mellan att "gå" fort fort. Jag minns en av våra första uteritter, när hon både skyggade och hoppade för att småfåglarna kvittrade. Hur det än var, så gjorde vi faktiskt framsteg. I takt med att vi lärde känna varandra och frökens självförtroende ökade, gick det allt bättre. I början av våren klantade jag till det så att vi kom helt vilse, gick ner oss i sankmark, jag knallade till fots tills jag inte orkade längre och fröken bar hem mig den sista långa biten längs landsvägen - ute i åt helsike för många timmar. Det låter säkert helt sjukt, men efter den svängen tog vår relation fart på riktigt och vi hade ett helt annat förtroende för varandra. Nån månad senare var vi i Norrtälje på parad. Till sommaren red vi på, överallt, utan problem och utan att tänka "går det här?".
 
Det där sista, det är vår målbild nu. Den här gången har matte mer hjärnspöken som ibland gör sig påminda. Men det går verkligen framåt nu när vi rider lite mer ordentligt och är på väg att komma igång. 
Tidigare i veckan skrittade vi ut en sväng med fokus på ett kliva på och slappna av. Vi gick längs grusvägen förbi Stingtorpet (grustag), som var i full sving med lastbilar, en massa låtande maskiner och traktorer. Honey har bara gått den här vägen, dvs rakt fram i korsningen så ett hon verkligen går förbi hela taget, mer än en eller två gånger och då har jag knallat för egen maskin och det har varit lugnt och tyst. Nu blev hon lite fundersam, men vi fortsatte. När vi skulle passera den andra delen, där det väsnades mest, blev det mycket för huvudet. Honey blev orolig och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Jag drog ett djupt andetag och bad henne stanna. Det gjorde hon, spänd som en fiolsträng och stirrandes, medan jag fokuserade på ett slappna av och väntade. Så bad jag henne gå igen. Huvudet upp, en vilja ett vända istället. Men så sneglade hon bakåt mot mig: "Är du verkligen helt säker?". "Nu går vi." Tvekan, hästens hjärta bultade stenhårt. Så sänkte hon huvudet, andades ut och gick framåt utan ett tveka mer. 
Sådär gör hon gång på gång på gång. Varje gång jag hinner undra om jag till slut pressat för hårt, om gränsen är nådd, så ger hon mig lite till. Hon imponerar stort på mig om och om igen. När jag litar på henne, litar hon på mig. Det får mig att känna att vi nog inte är så långt från vår målbild ändå, trots allt som hänt i båda våra liv sen dess. 
 
Jag är så stolt. Över henne, men också över oss. Och så tacksam över att vi kopplades ihop igen. Vi fixar det här, tillsammans.
 
 Bild tagen i början av vår första resa tillsammans, 2008.
 
stolt, glädje, häst, resa, utveckling, träning, miljöträning, mod, tillit, förtroende, ridning,

Kommentera

Publiceras ej