Bryter radiotystnaden med en lite dramatisk rubrik, men den passar ganska bra in på sinnesstämningen just nu. Det svänger väldigt.
 
För drygt tre veckor sen kom jag hem efter en jobbhelg borta och möttes av en fröken som ömmade ordentligt i i princip hela ryggen från området bakom bogarna och framåt. En fysioterapeut som jag känner till sedan innan, men aldrig anlitat själv, skulle förbi våra trakter ett par dagar senare så jag bokade henne. Efter lite om och men - Honey var inte odelat positiv till att det skulle klämmas och grejas... - konstaterade hon att SI-leden satt fast på båd sidorna och lossade, efter uppvärmning med djupvågsmassage, på det. Avslutade med lite laserbehandling som skulle sparka igång kroppens läkning av inflammationen i länden. Fröken ordinerades hagvila i åtminstone en vecka.
 
En vecka senare ömmade hon fortfarande i länden, men vi tömkörde en sväng. Pigg och glad!
 
 
 
Efter ytterligare en vecka gick ömheten över. Lagom till nästa hovslagarbesök - mot Mälarkliniken igen! Honey var inte helt nöjd med att vi skulle ut och åka igen, men efter ett visst mått av övertalning var vi på väg. Väl framme gick det utmärkt att fixa till framhovarna. Bak var bara att glömma - hon sa tvärnej! Jag kratsade samtliga hovar minuten innan vi klev in i smedjan, men väl inne fick varken hovslagaren, lärlingen, veterinären eller jag ta i bakbenen. Med sedering gick det bra att lyfta, men när skon skulle av slog hon sig ur sederigen och sparkade ordentligt. Mer muskelavslappnande... Sen gick det bra. Vi testar att låta henne vara barfota bak en sväng, för att underlätta hovslagarbesöken för oss alla (om det funkar).
 
Efter så mycket sedering fick vi promenera runt en lååång stund innan fröken piggnade till så att vi kunde åka hem. Zzzzzz...vingligt och dant!
 
 
Hålväggen blev åtminstone mindre, nu efter andra verkningen av hoven sedan hovväggen klipptes! (Det närmast skon är lite lite snö.)
 
Vi kom inte mycket mer än hem från kliniken och tömköra ett par dagar, innan "hela världen" täcktes under ett tjockt lager is. Av den snorhala sorten. S-U-C-K! Så nu växar vi mellan försiktiga promenader och hagvila igen. Det är halt i hagen också, men det verkar hon reda rätt bra eftersom det finns lite skog och andra partier där det inte är lika illa. Jag roddar projektet med att hitta en modell av hovboots som både passar bakhovarnas form (ganska precis 8-10mm smalare än de är långa) och som har en så stabil sula som möjligt så att de funkar att dubba. Och är lätta att få på och av hovarna. Det är inte ett helt lätt projekt - lär bli en följetong... Får vi inte det att funka så åker skorna definitivt på igen nästa gång. (Tanken är att hon ska kunna skos runt om igen framöver, när det funkar utan att hon försöker sparka av en skallen...)

Hej och hå... På plussidan: Honey ömmar inte i ryggen när hon slappnar av. Och hon travar väldigt glatt på töm! Klämmer jag på henne när hon är spänd kan jag få en reaktion, men det verkar vara lika mycket i "förebyggande syfte" - och att hon reagerar när hon spänner sig i hela kroppen är inte så konstigt. Vi får se hur det utvecklar sig. Nu vill vi båda komma igång med ridningen igen! Fröken har tappat i ryggen så att sadeln ligger på tok för mycket i framvikt trots build up-pad.
svårskodd, SI-led, öm, konvalescent, tömkörning, klinikskoning, is, vinter,

Kommentera

Publiceras ej