Bryter radiotystnaden med en lite dramatisk rubrik, men den passar ganska bra in på sinnesstämningen just nu. Det svänger väldigt.
 
För drygt tre veckor sen kom jag hem efter en jobbhelg borta och möttes av en fröken som ömmade ordentligt i i princip hela ryggen från området bakom bogarna och framåt. En fysioterapeut som jag känner till sedan innan, men aldrig anlitat själv, skulle förbi våra trakter ett par dagar senare så jag bokade henne. Efter lite om och men - Honey var inte odelat positiv till att det skulle klämmas och grejas... - konstaterade hon att SI-leden satt fast på båd sidorna och lossade, efter uppvärmning med djupvågsmassage, på det. Avslutade med lite laserbehandling som skulle sparka igång kroppens läkning av inflammationen i länden. Fröken ordinerades hagvila i åtminstone en vecka.
 
En vecka senare ömmade hon fortfarande i länden, men vi tömkörde en sväng. Pigg och glad!
 
 
 
Efter ytterligare en vecka gick ömheten över. Lagom till nästa hovslagarbesök - mot Mälarkliniken igen! Honey var inte helt nöjd med att vi skulle ut och åka igen, men efter ett visst mått av övertalning var vi på väg. Väl framme gick det utmärkt att fixa till framhovarna. Bak var bara att glömma - hon sa tvärnej! Jag kratsade samtliga hovar minuten innan vi klev in i smedjan, men väl inne fick varken hovslagaren, lärlingen, veterinären eller jag ta i bakbenen. Med sedering gick det bra att lyfta, men när skon skulle av slog hon sig ur sederigen och sparkade ordentligt. Mer muskelavslappnande... Sen gick det bra. Vi testar att låta henne vara barfota bak en sväng, för att underlätta hovslagarbesöken för oss alla (om det funkar).
 
Efter så mycket sedering fick vi promenera runt en lååång stund innan fröken piggnade till så att vi kunde åka hem. Zzzzzz...vingligt och dant!
 
 
Hålväggen blev åtminstone mindre, nu efter andra verkningen av hoven sedan hovväggen klipptes! (Det närmast skon är lite lite snö.)
 
Vi kom inte mycket mer än hem från kliniken och tömköra ett par dagar, innan "hela världen" täcktes under ett tjockt lager is. Av den snorhala sorten. S-U-C-K! Så nu växar vi mellan försiktiga promenader och hagvila igen. Det är halt i hagen också, men det verkar hon reda rätt bra eftersom det finns lite skog och andra partier där det inte är lika illa. Jag roddar projektet med att hitta en modell av hovboots som både passar bakhovarnas form (ganska precis 8-10mm smalare än de är långa) och som har en så stabil sula som möjligt så att de funkar att dubba. Och är lätta att få på och av hovarna. Det är inte ett helt lätt projekt - lär bli en följetong... Får vi inte det att funka så åker skorna definitivt på igen nästa gång. (Tanken är att hon ska kunna skos runt om igen framöver, när det funkar utan att hon försöker sparka av en skallen...)

Hej och hå... På plussidan: Honey ömmar inte i ryggen när hon slappnar av. Och hon travar väldigt glatt på töm! Klämmer jag på henne när hon är spänd kan jag få en reaktion, men det verkar vara lika mycket i "förebyggande syfte" - och att hon reagerar när hon spänner sig i hela kroppen är inte så konstigt. Vi får se hur det utvecklar sig. Nu vill vi båda komma igång med ridningen igen! Fröken har tappat i ryggen så att sadeln ligger på tok för mycket i framvikt trots build up-pad.
svårskodd, SI-led, öm, konvalescent, tömkörning, klinikskoning, is, vinter,
Lillan visade plötsligt tecken på klåda och att hon hade jätteont i ena örat i lördags kväll. Lillebror blev mycket bekymrad över hennes skrikande och försökte förgäves trösta. Han upplyste mig också om att om jag var dum mot Lillan så tänkte han minsann bita mig (det gjorde han inte, men han blir väldigt upprörd om Lillan blir högljudd och jag gör nåt, som i det här fallet när jag tittade i örat på henne). Hon lugnade sig efter några timmar och vi fick en lugn natt, och jag var hemma hela söndagen medan hon låg och sov. På måndagsmorgonen åkte vi raka spåret till veterinär, och proverna visade på svamp i det onda örat. Stackars lilla tösen. Hon var inte glad över att åka till veterinären - allt luktade äckligt och Lillebror var inte med och veterinären klämde och spolade örat och hade sig, urk! Hon var iaf duktig och vi åkte hem med ögondroppar. Nu verkar allt ok, dropparna hjälpte snabbt, men vi ska på återbesök på tisdag.
 
Lillebror och Lillan har allt oftare börjat ligga intill varandra och vila. Det tycker jag är så himla mysigt att se, att de fått en så fin relation. Lillebror tycker också att lillpluttan behöver hjälp att hålla sig ren, och tvättar tjänstvilligt huvudet på henne.
 
 
 
 
 
 Som nämnt i förra inlägget, är jag utloggad från diverse sociala medier i ett försök att styra upp tillvaron lite mer. Jag behöver få in rutiner som funkar med vardagsgrejerna: sova, äta, diska, duscha, städa, jobba, rida, jobbsökande. Jag är borta på stalljobb varannan helg, då jag och katterna bor på gården jag jobbar på, och ibland har jag lite svårt att få till ett flow som funkar däremellan. Det blir lätt så när en jobbar oregelbundet. Nu är jag inbokad på Maxiköket i en butik varje vecka för ett tag framöver, förutom stalljobbet, så ska jobba för att få till bra rutiner. De flesta av mina lediga dagar är ju egentligen inte "lediga", eftersom det är mycket annat som ska göras då, så jag ska nog börja sätta alarm och kliva upp tidigt även då för att inte tappa rytmen de dagar jag inte jobbar borta så att säga. Det blir nog bra! Måste börja träna mig själv också, fixa till lite kondition och muskler, men hinner inte det förrän jag styrt upp resten av vardagen och fångat upp den tid som rinner iväg på ingenting. En sak i taget. Jag gillar ju struktur och planering, så det gör nog mig gott.
 
Från det ena till det andra, på tal om att styra upp saker. Det gäller även stallet - Honeys rehab måste definitivt styras upp, få lite bättre struktur fr.o.m nästa vecka. En annan sak, som jag faktiskt tagit tag i, är att byta ut grimskaftet till vattenhinken  till ett transportgrimskaft. En mycket smidigare lösning än det vanliga grimskaftet som jag hade där förut. Tadaa! :-)