Tisdagen tillbringades på Mälarens hästklinik, eftersom varken hovslagare eller equiterapeuten får göra sitt jobb - hovslagaren fick inte ens ta i henne sist och fick inte röra bakbenen gången innan (vilket gått ok tidigare). Hovslagare kan vara lite knepigt, eftersom fröken kräver någon som är skicklig, lugn och trygg, men det har aldrig någonsin varit problematiskt för ET att känna igenom och behandla. Tidigare i sommar behandlades Honey i kotlederna fram, men hon har inte känts helt hundra i rörelsemönstret trots friskförklaring - men det är inte helt lätt att avgöra heller när det saknas lite muskler. (Jag är så grymt nöjd och känner ett oerhört starkt förtroende för den veterinär jag annars anlitar, som har ett enormt kunnande. Men eftersom jag behöver få hästen skodd och samtidigt ha en veterinär tillgänglig för att sedera vid behov blev det klinik den här gången.) Jag tycker, och har tyckt ett tag, att Honey är lite rund över länden. Inte mycket, men det finns där. Jag drog slutsatsen att det berodde på Crates-sadeln som vi provade och som visade sig inte funka i längden, men det har gått flera månader, ny sadel och två ET-behandlingar utan att det försvunnit. Svullen länd är inte sällan ett tecken på att något i bak inte är som det borde vara. På kliniken syntes hälta på höger sida. Bakbenshältan härleddes till knäna, vilket är logiskt ihop med problemet med att sko henne i bak. Frambenshältan är ett mysterium som vi ska fortsätta utreda vid återbesöket om den kvarstår då (det är möjligt att den är beroende av hältan bak). Nå, hon sprutades iaf i bak och vi ska tillbaka i början av oktober. 
Honey fick väldigt mycket beröm för sitt uppförande hela dagen. Hon var helt cool från avlastning till hemresa, stod och sov i boxen i pauserna och skötte sig perfekt vid undersökningarna. En godismuta räckte gott för att bedöva i benet, göra ultraljud etc. När det var dags för sprutor i lederna bremsade vi dock, eftersom det varit såna problem i bak och veterinären ville inte riskera att knäcka av kanylen i en led (vilket jag håller med om, riktigt så kul behöver vi faktiskt inte ha det...). Lastningen gick klockrent både dit och hem.
 
Fröken ska också äta Metacam i en vecka, vilket jag började ge i fredags. Det var med ett visst mått av bävan inombords som jag hämtade ut medicinen på apoteket, eftersom den ges med spruta i munnen. Honey är väldigt rädd om sin mun, och har varit så länge jag känt henne, och även om jag numera får stoppa (vissa...) bett i munnen på henne och för det mesta också pula en hel del så är annat med munnen väldigt långt från hennes bekväma zon. Hon blir väldigt stressad innan jag ens har försökt stoppa in sprutan. I absolut nödfall går det ju att bremsa, men när det inte gäller t.ex en kanyl i leden undviker jag det helst eftersom smärta (vilket bremsen orsakar, och i det fallet följs av lugnande endorfiner i hjärnan) inte kommer i närheten av att lösa något långsiktigt i mina ögon. Jag vill inte skada det förtroende Honey så tydligt visar mig om jag inte är tvungen... Första kvällen fick jag jobba en bra stund bara för att sprutan skulle få komma i närheten av huvudet. Flera gånger ställde hon sig med huvudet tryckt mot min höft. Bara det: hon söker sig till mig istället för bort när hon upplever stor stress och obehag, trots att det är jag som håller i det där hemska! Hon är bra klok min flicka. Till slut fick hon i sig det mesta av innehållet, och fick massa äpple innan vi gick på vår promenad. Ikväll gick det bättre: det är fortfarande obehagligt och jobbigt och hon blir helt klart stressad, men det gick mycket fortare att få i henne medicinen. Sen fick hon självklart sin belöning. 
 
Jag är verkligen genuint stolt över den här hästen, och faktiskt oss båda. Fina, kloka tösen!
veterinär, ledinflammation, skador, metacam, svårskodd, stolt,

Kommentera

Publiceras ej