I tisdags var det dags för återbesök på kliniken. Dagen började med att fröken bestämde sig för att hon hellre ville vara hemma, vilket innebar att lastningen tog tio minuter istället för en. Iväg kom vi iaf, och tio minuter är ju egentligen ingenting att bråka om! Väl framme gick fröken igenom finfint på böjprovet men den mystiska hältan på höger fram kom och gick när vi longerade. Lite bättre med mig på ryggen, men fortfarande märkbart. Hon "paddlade" liksom med höger fram av och till, vilket ger en känsla av att hon håller på att välta. Men det är främst när jag kortar upp tyglarna lite, och när vi kortar traven. Vi kliade oss i huvudet och funderade. Så, in till hovslagaren - som hittade en rejäl hålvägg på höger fram. När Honey kom hit i mars hade hon en spricka i hoven, som hovslagaren verkade upp. Men det har (uppenbarligen) kommit in skit och det skulle antagligen ha verkats upp mer antingen då eller lite senare. Jag reagerade på att det buktade ut kring sprickan i början av sommaren, men trodde att det var pga torkan eftersom det även ville spricka lite lite grann och det var så rackarns torrt i perioder, och hovis reagerade inte heller på det utan verkade bara bort lite mer precis runt om. I vilket fall: bärrandsröta med följande hålvägg. Förhoppningsvis hade det ett finger med i den där hältan. Det märker vi framöver, för nu ska vi sätta igång och se hur det går. Klinikhovslagaren sa att hen skulle bli förvånad om hästen inte visat nån hälta på det benet. Hen fick för övrigt göra sitt jobb utan att få något söndersparkat, till min glädje och förvåning. Honey grejade lite precis när benen lyftes, men sen verkades alla fyra hovarna utan problem. När det blev dags för skoning fick hon lite lugnande, eftersom hovis inte ville skrämma henne med varmskoningen i onödan. Jag får se hur vi gör med hovslagare framöver - iom hålväggen ska fröken skos i tätare perioder nu framöver och jag vill ha någon med ordentligt fastställd kompetens för det. Helst någon med gesällbrev utöver utbildning och godkännande av JBV. Utöver det har ju fröken sina preferenser... Jag lutar åt att låta sko henne på kliniken ett tag så att vi ser att det går åt rätt håll. 
 
 
 
När vi skulle hem höll vi på i en timme. Fröken hade minsann åkt färdigt. Det spelade ingen roll vad jag sa eller gjorde, in skulle hon inte. Då var hon väldigt, väldigt billig kan jag säga. Särskilt som jag var trött och frustrerad, vilket inte direkt hjälper någon. Till slut blev vi erbjudna en extra hand och en longerlina på utsidan av rampen, och när det inte gick att "ramla av" rampen gick hon nästan rätt in. Sen tjurade hon hela vägen hem. Nå, jag kan ju inte heller klandra henne - de enda gånger vi åkt på sistone är ju till och från veterinären. Nu har hon dessutom bara fått ta det lugnt sedan i slutet av juli - jäkla tråkmånseri! 
 
Honey är verkligen "ett sto" när hon sätter den sidan till. Men när jag har henne med mig är hon verkligen fantastisk, på så många sätt. Värd varje krona och varje sekund som läggs på henne. Hon gör mig stolt varje dag. <3

Kommentera

Publiceras ej