Colourspot

Nu är det Maj, och jag vågar säga att våren kommit ordentigt. Temperaturen låg på 14-20 grader i solen idag, och hästarna går sedan någon vecka på gräs. Den hage som Kastor och hans kompisar går med, sträcker sig längs landsvägen och jag passerar när jag går från tåget till stallet, så idag passade jag på att knäppa en hög fina bilder på den gula hästen.

En diskussion på Buke har uppstått, kring hur ofta man tvättar håret när man är i stallet ofta/varje dag. Frågan om det inte känns ofräscht att tvätta så sällan som en-två gånger/veckan uppstod.
Jag tvättar håret max två ggr/veckan. Försöker hålla mig till en gång/veckan, men ibland behövs en extra gång av någon anledning. För att hålla lockarna i styr (så att de inte blir korkskruvar...) sover jag med håret i en klämma.

Här har det gått 4 dagar sedan tvätt:

Den första april annordnade Western Riders Uppland en Pay & Ride (träningstävling) på Denan. Vi for dit för att miljöträna och för att prova på trail. Detta var första gången för både mig och Kastor, att rida en riktig trailbana. Grinden var lite konstig ("Matte, den här ser inte alls ut som den hemma ju!"), högtalaren med musik lite läskig ("Matte, det låter ju en massa därifrån!"), och publiken likaså ("Heey, de där tvåbenta är högre upp än jag!"). Kastor var lite orolig, och vi fick skippa ryggandet mellan bommarna. Men what the hell, det var ju debut, och vi överlevde utan att orsaka skador på oss själva, material eller andra! ;D Mersmak fick vi, helt klart - we'll be back!

Över bommar..


..slalom/serpentiner mellan koner..


..här skulle vi ha ryggat mellan bommar, men nah. På väg mot nästa "hinder"; boxen..


..på volt/sväng runt boxen, och över den lila bommen intill den..


..och så försöka få till lite sidepass längs den vita bommen.

Dressyrsadel i svart läder med kilbossor. Sits: 17". Bomvidd: uppskattningsvis normal mot vid.
Mått taget i nivå med ringarna (innermått): ca 13-14cm. Mått taget mellan ortspetsarna (innermått): ca 22cm. Anläggningsyta (längd): ca 49cm.

Pris: 4000:-.

Solen kikar fram allt fler dagar. Denna söndag harvade vi mest runt lite halvhjärtat på ridbanan; min rygg kändes lite stel efter att ha kastats framför sadeln under fredagen (därav den inte alltför tjusiga sitsen...). Lite framdelsvändningar, lite trav på stora volter, ett par galoppfattningar. Kastor såg det som sin uppgift att liva upp det hela lite, och lät mig smaka lite på gummiflisen - han är generös, min lille gule häst! ;)





Galopp galopp...några språng efter denna bild passerade en bil - vilket Kastor tog som en ursäkt för att sparka bakut rejält och skicka av mig längs halsen.




På't igen bara!


Flytta rumpan...

Nytt år, och än ligger snön vit på marken. Vi sammanfattar Januari i bilder.


Glad häst i snötäckt hage.


Magen i Januari 2012. Oryktad, klippt häst. Lite bukig (vi jobbar på den biten - uträknad foderstat fr.o.m. nu!), men i fint hull  :)


Stående i stallgången, precis innan uteritt.


Nya, fina barrel-padden. I svart, brons, guld och rött - väldigt tjusig i verkligheten. Läder vid sadelgjordsläge och fram, fleece/teddy/dylikt på undersidan.


Nya, fina Hector-sadeln med fenders och trästigbyglar. En helt ljuvlig sadel! Sadelgjorden hänger på den lilla kroken på sadelbocken, och på hyllan under sadeln är det förvaring av rena schabrak som gäller - kanon!

Mandel var, tillsammans med Cinnamon, en av mina allra första långsvansar. En grabb som var lite osäker först (eller kanske bara lite skeptisk mot förändringar), blev en smula aggressiv och därmed svårhanterad av tonårshormoner kort efter ankomsten till mig, och slutade som en riktigt kontaktsökande gosgubbe. Det tog ett tag att bygga upp den relationen, som vi till slut fick till varandra. Mandel bossade i buren - jag bossade över Mandel. En envis kille, med mycket eget huvud. Han klarade mycket; mycoplasma i 1½år (fast det visste jag ju inte, förrän nu i början av sommaren, att det var det som rosslandet berodde på), en stympad framtå, en infekterad svans, en rejäl talgknöl som fick tas bort i början av året, bakbenssvaghet som nu på slutet resulterade i totalt obrukbara bakben. När även andningen till slut började ge upp, då var det till slut dags att låta honom sova.

Sov gott min lille kämpe. Nu är du åter med din bror, utan krämpor i kroppen. Vi ses vid regnbågsbron, sedan, jag vet att du väntar där. Jag älskar dig. <3

Vid det här laget borde niorna ha haft sina skolavslutningar (jag är inte säker, jag har ingen koll på grundskolornas avslutningsdatum längre). För många väntar gymnasiet i höst, medan andra kanske valt att ta ett år och göra något annat. Oavsett vad, så är den obligatoriska skolgången över, och det är därmed dags att välja sina egna vägar...
Flashback skolavslutningen 2007: lärare som sjunger, elever som sjunger, både elever och lärare med tårar i ögonen. Rosor och en massa kramar. Och en känsla av att kliva ut i det okända, de flesta av oss gick åt helt olika håll efter den sommaren. Ett helt nytt liv, för min del, men det var jag inte riktigt medveten om då.

De senaste veckorna är det många som tagit studenten; sprungit ut och iväg, lämnat gymnasiet bakom sig. Ytterligare tre år av pluggande avklarade, för många med kliv i nya riktningar och med nya vänner vid sin sida. Nya erfarenheter i bagaget. Nu ska en del jobba, andra ämnar börja söka sig ett arbete och ett annat gäng har sökt till universitet/högskolor för att studera vidare. Det är dags att kliva ut i det där omtalade vuxenlivet...
Flashback studenten 2010: lärare som har knåpat ihop en videofilm om vårat sista år, skratt och kanske någonstanns en smula vemod som blandas med glädje och lättnad över att vara klar. Själv var jag svartklädd, med den där nedrans mössan lagom på sned och rosa smink kring ögonen. Och titta, med en "normal" hårfärg också. Ujuj.

Avslutad utbildning tycks för mig betyda en helt ny väg, på det ena eller det andra sättet. Att klättra ut på en ny gren av trädet. Det är alltid spännande, men också en smula obehagligt, att känna sin vardag förändras på det sättet. Efter gymnasiet blev det två terminer av beteendevetenskap vid Stockholms Univerisitet, något jag studerade enbart av intresse för ämnena - något intresse av att forska eller liknande har jag inte och kommer nog aldrig heller att få. Jag trodde aldrig att jag skulle bli akademiker; jag gick ut grundskolan med inställningen att jag aldrig skulle arbeta på kontor, och under gymnasiet var min dröm att bli sadelmakare med eget företag - en dröm som nog aldrig kommer att dö helt, men min kropp instämmer inte riktigt. Plugga utanför Stockholm däremot, har jag nog velat göra nästintill så länge jag kan minnas. Inte för att jag inte älskar människorna här - det gör jag, oerhört mycket. Men jag och själva staden har aldrig varit ett passande par, och jag vill pröva vägen till ett liv någon annanstans. Nu blev jag visst akademiker, mot alla odds, och till hösten hoppas jag få breda ut vingarna mot en ny stad och en ny utbildning, som förhoppningsvis ger mig möjlighet att hjälpa människor som behöver det. En helt annan väg än jag trodde tidigare, men absolut en väg jag skulle kunna trivas med och kanske till och med vara stolt över i slutet av dagen. Det är en ny sommar nu. Dags att förbereda sig för att breda ut vingarna på nytt, ta sats och hoppa...

Förra terminen läste jag sociologi. Jag fick där lära mig att människan inte har någon fast natur. Denna termin läser jag psykologi, och jag blir alltmer övertygad om att det stämmer, åtminstone delvis. Vi är i ständig förändring, oavsett vi vill det eller inte, både biologiskt och psykologiskt. Medvetet eller omedvetet. Vissa förändringar är permanenta, andra tillfälliga. Vissa märks tydligt, andra kan vi lägga en slöja över för att dölja dem från omvärlden. Ett barn mognar och växer, tonåringen går från barn till vuxen, den vuxne fortsätter att utvecklas mot nya mål.
En del skulle hävda att det inte stämmer, att människan liksom andra djur har en natur som på olika sätt formar vårt beteende. Att vi drivs av instinkter, att vissa egenskaper är så gott som omöjliga att manipulera eller få bort. Andra vill hellre kalla instinkter för drifter, och menar att det är basala ting; äta, sova, ha sex, socialt umgänge. Dessa basala motiv driver oss mot vissa mål, och därmed vissa beteenden. Jag kan inte påstå att de har fel, jag har långt ifrån tillräcklig kunskap för att försöka avfärda lärda vetenskapsmän. Men personligen föredrar jag driftsbegreppet, då "instinkter" i mina ögon är svårt att få det att passa in på människan. En instinkt är ju per definition en genetiskt nedärvd reaktion, som är så gott som identisk för arten generellt. Och visst är det så, att när vi är hungriga så söker vi mat, och människor överlag mår bra av sociala relationer - de ger oss glädje, stöd när det behövs. Absolut. Jag vet inte någon som inte ser sina vänner som en signifikant, betydelsefull, del av sitt liv. Men människan har också något som djuren (vad vi vet) inte har - förmågan att stanna upp och reflektera på ett annat sätt. Visst sätter det perifera nervsystemet in och får oss att reagera på vissa saker, som när vi blir skrämda eller upplever hot, men vi har också möjligheten att välja att handla på andra sätt. Vi styrs inte av medfödda instinkter, våra beteenden är inte förutbestämda. Naturligtvis kan vi reagera reflexivt, och gör det i många situationer. Men vilket beteende som visar sig genom den reflexen, det är svårt att förutsäga, eftersom de flesta människor reagerar olika även om beteendet inte är reflekterat och genomtänkt. Så mycket av våra beteenden är inlärda, så många reaktioner beror på våra tidigare erfarenheter. Vad som får en att omedelbart fly, bereder en annan på strid, medan en tredje inte reagerar alls förrän hotet är uppenbart och betydligt närmre. Våra handlingar i vissa situationer ger vissa konsekvenser, och dessa styr sedan våra reaktioner i liknande situationer.
Är det så att människan har en natur, och att det ligger i denna att förändras? Är förändring en del av vår natur? Det låter rimligt. Jag menar, vi har genom evulotionen anpassat oss till olika förutsättningar, och vi gör detta dagligen. Vi anpassar oss till miljön omkring oss, till naturliga fenomen som olika väder, och till de olika sociala miljöer vi rör oss i. Vi anpassar oss i förhållande till varandra, till de uppgifter som åläggs oss och efter de mål vi önskar uppnå.

Eftersom människan förändras, förändras också världen omkring oss. Samhället är en struktur uppbyggd av relationerna mellan individer, vilka ofta förändras på olika sätt. Vi förändras, och vi förändrar. Våra dagliga beslut, som en ser som mer eller mindre obetydliga, kan komma att ha en större inverkan på någon annans liv och vardag än vi någonsin kunde tänka oss.

Men världen och naturen har också sin egen gång, som orsakar stora och små förändringar i vår vardag. Vi föds, vi lever, vi dör. Det mesta runt omkring oss följer samma mönster. En cykel som vi i slutändan inte har makt att påverka. De flesta av oss är väl medvetna om det här, lär oss det tidigt i livet. Ändå kommer vissa förändringar ofta som en örfil - orsakar chock och smärta. Döden, till exempel. Det är märkligt; vi vet att det kommer att hända, ibland kan vi till och med uppskatta ungefär när det kommer att hända, ändå är vi ofta långt ifrån beredda. Det kommer plötsligt, smärtan tar andan ur en och får en att vackla. Vi förlorar alla någon nära, någon gång i livet. Det handlar om när och hur, men det kommer att hända. Det är mångas största rädsla.
Döden. Det slår mig att det är en förändring som skrämmer många, som vi sällan kan kontrollera. Kanske är det just bristen på kontroll, som gör den så skrämmande. Det man kan ta i, det man kan kontrollera, det kan man på något sätt påverka. Men samtidigt. Varje dag, varje timme och minut, sker förändringar omrking oss som är helt bortom mänsklig kontroll. Tiden går, vädret och årstiderna ändras, luften flyttar sig. De flesta av oss lägger märke till dessa ting, men hur ofta stannar du upp och reflekterar över att det faktiskt sker? Händer det någonsin att du med ett ryck inser att något i din tillvaro inte längre är som igår, och att det om ett par dagar kommer att ha förändrats återigen? Du vet att även om sommaren kommer nu, så följer hösten därpå, liksom vintern, våren och sedan blir det sommar igen. Jag tänker ofta på det, stannar upp och inser att detaljer förändras runt omkring mig. Men ärligt talat, det bekommer mig inte ofta. För även om det vissa dagar känns som om världen är döende, när kylan tränger närmre och djupare, så vet jag att när värmen kommer tillbaka så vaknar den igen. Förändringen sker åter och åter igen. Döden däremot, när människor eller djur som betyder mycket försvinner, skapar en förändring som är permanent. Även om livet efter en tid rullar på igen, så kommer förändringen att vara bestående. Den som dött, kan aldrig väckas tillbaka till liv. Han eller hon kommer alltid att fattas. Det skrämmer, och det orsakar smärta likt knivhugg. Vi förlitar oss så mycket mer på varandra än vi nog själva inser. Efter en tid tar vi för givet att de vi har nära, de vi älskar och bryr oss om och är vana vid att ha intill i vardagen, alltid kommer att finnas. Vi glömmer möjligheten, eller risken, till förändring. Glömmer att även de vackraste av sagor och de största av timglas, har ett slut. Vi lever i förändring, men vi tillåter oss att inte tänka på det. Vill inte påminnas om det. För då vi påminns, då vi tänker på det, då går det inte heller längre att låtsas att vi inte vet. Och jo, det ligger en viss logik i vår önskan att slippa påminnas. Att ständigt tänka på döden, på vad som kan hända, på vad som kommer att hända någon gång, det äter energi och skapar oro. Det skapar i sin tur stress och smärta, negativa stimuli som de flesta försöker minimera kontakten med. Eftersom för mycket smärta lätt blir för mycket att bära.

Dagarna innan jag avslutade sjunde klass, dog flickan som då var min bästa vän. Hon hade varit sjuk länge, genomgått kanske för mycket behandling, men det var försent eftersom ett litet misstag fick ödesdigra konsekvenser. Jag föll den dagen, och jag är fortfarande osäker på hur högt jag lyckats klättra av sträckan som leder tillbaka upp. Den troligen viktigaste i mitt liv föll bort.
Under andra året i gymnasiet fick jag veta att min faster var döende. Hon dog i december, och hade då redan tidigare fallit i bitar. Det kändes så, jag såg en trasig kvinna när jag besökte henne. Det var nog det som var mest jobbigt, egentligen, det som orsakade mest smärta. Döden kändes mest som ett avslut. En chans att vila.
För ungefär en vecka sedan fick jag beskedet att en person som spelat stor roll i mitt liv tidigare, gått bort. En människa som jag aldrig knappt ens tänkt tanken kunde försvinna, trots hans ålder och trots att han varit sjuk en tid. Chocken hindrar mig fortfarande, jag känner knappt någonting. Jag vet att den kommer, smärtan, sedan när chocken lossar sitt grepp. När jag tar in, och förstår, då kommer det att kännas. Ordentligt.

Det är ingenting nytt, inte heller unikt. Långt ifrån. Det händer varje dag. Vi är medvetna om det. Och ändå, ändå känns vissa förändringar så avgörande. Och hur vi hanterar dem, det vet vi sällan. Förrän de slagit till oss.

R.I.P. Cinnamon 7/2 2009 - 1/3 2011

Sov gott min lilla luggslitna nallebjörn. Hälsa Loke vid regnbågsbron, vi ses där om ett tag. Tills dess: Jag älskar dig, alltid. Jag och brodern Mandel saknar dig. <3

   
                  

Hösten är vacker, med svala vindar och världen som förvandlas till ett eldhav. En symfoni av färg. Löv som virvlar nära marken, blåsten som emellanåt tar i och kämpar för att sprida ut de stora lövhögarna igen. Jag tycker om det, ser ofta fram emot det när sommaren närmar sig sitt slut. Stickade kläder och mysiga halsdukar. Luft som är lätt att andas. I år kom vintern ovanligt tidigt. Minusgrader och vattnet som frusit till vita snöflingor som täcker höstens brinnande natur. Mörkt blir det allt tidigare på dygnet, vi huttrar och nyser och drar på oss extra varma kläder. Mjuka flingor som virvlar och dansar i luften innan de landar mjukt på yllekappan. Men trots snöflingornas glada lekar blir många trötta och lite nedstämda, orkar inte le på samma sätt som under våren och sommaren. Jag är en av dem. Som lever upp under hösten och dansar tillsammans med de fallna löven, senare springer ikapp med snöflingorna under gatulyktorna. Men efter att ha andats den isande kalla luften ett tag, tränger den in även inuti, låter själen andas samma kyla som den fysiska kroppen. Leendet blir nästan en frusen grimas och frosten hindrar orken att skratta. Världen känns död och solen visar sig ofta för sällan för att lyckas tina upp den igen. Jag ser soluppgången färga himlen och längtar bort, upp. Vill breda ut vingarna, ta kraft och se världen från en annan vinkel. Känna vinden genom håret, över huden, dra fingrarna genom den och andas djupa andetag.
När allt plötsligt känns lite mer krävande än tidigare, mer kvävande. Vi drunknar i arbete av olika slag, trots att det egentligen inte är mer än tidigare. Det handlar om att hålla glöden, om inte elden, vid liv. Trots att det är kallt och världen stundtals tycks ha förlorat sin skönhet. Andas och låt syret ge kroppen energi. Håll om din älskade och håll varandra varma, om några månader värmer solen igen.

"Jag är en fråga utan svar, aldrig tydlig aldrig klar, ingen knähund att klappa ibland.
Jag tänker glömma allt ni sagt, jag ska sluta gå i takt. Era drömmar, de har aldrig handlat om mig och mitt liv.
Och vad är det som ni vill förstå, ska ni resa er och gå, när jag säger precis som det är?
Och när ska de fråga om jag vill ha ett liv där allt står still? Era drömmar, de finns inte kvar.
För jag vill att verkligheten bränns, jag vill känna hur det känns att stå stadigt när stormen tar fart..."